Resultatet i träningsmatcher ska inte överskattas. Så låt oss prata om tendenser i stället. Det gick ju att sätta stora frågetecken för Luleås inställning i Kärpätmatchen – mot Skellefteå gillade jag mycket av vad jag såg. Mest gillade jag Johan Harju.

Jag uppskattar tanken på Johan Harju tillsammans med skvättarna Einar Emanuelsson och Isac Lundeström. Narrativet med den åldrande revolvermannen som slår sig i lag med piggare ungdomar och på kuppen hittar ny energi och glöd är tilltalande, inte minst för oss som passerat gränsen för vad som med kofot kan klämmas in i begreppet ”talangfull”.

Kanske existerar det en viss emotionell vinst, kanske känner Harju att han tvingas vara lite vaknare, kanske får han ta det där ansvaret som han tycker om att ha. Jag tyckte han såg inspirerad ut, han fick göra segermålet, men de stora fördelarna finns på andra håll.

För det första borde de passa ihop. Både Lundeström och Emanuelsson söker sig oftast till andra ytor än Harju, vilket gör att han får området runt mål för sig själv. Båda två kan, med lite olika medel, skapa egna ytor och dra på sig extraförsvarare, vilket inte ger Harju någon nackdel när han ska söka fritt skottfält. Båda två kan avsluta själva – men är också tillräckligt spelintelligenta för att se en höjd klubba att pricka med en passning.

För det andra måste Harju – precis som Niklas Olausson – i någon mån gömmas undan. I dagens hockey är det svårt att få utrymme för dina spetsegenskaper om du inte har intensitet, blixtrande snabba fötter. Det betyder inte att Harju eller Olausson saknar värde, inte alls – bara att de inte ska komplettera varandra i spel fem mot fem. En skarpskytt och ett passningsgeni i samma kedja låter som en briljant kombination, men det funkar inte eftersom deras skridskoåkning, här och nu, inte klarar av att komma undan motståndarbackar, att hinna med i defensiven. Olausson tillsammans med intensiva duon Larsson och Cehlin ger ungefär samma utdelning som Harju tillsammans med ungtupparna – det känns ganska rejält.

Det känns som att de tre första kedjorna kan vara offensiva hot, var och en på sitt sätt. Den fjärde? Vi vet att det kommer hjälppoäng därifrån också.

Jag gillar den här balansen i Luleå.

Nej, det här laget kommer inte att vinna några guld, det kommer att tvingas jobba hårt för att ta sig till slutspel. Men efter Kärpätmatchen var jag orolig för att spelarna inte skulle klara av ens den uppgiften.

Det är jag inte längre.

Segern spelar mindre roll – men jag gillade faktiskt vad jag såg från Luleå. Spelarna gjorde det de skulle, när de skulle, i bra fart med hög intensitet.

Det här såg ut som ett hockeylag igen.

Ta hit premiären.