Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Februari 1969

Råneå. Året 1969.

Några axplock från året 1969, för femtio år sedan, med anledning av att NSD i år fyller 100 år. Mitt sätt att fira jubilaren med åtminstone den halva tidsresan. Notiser tagna från dagbok 7 för året 1969. Skriver fortfarande årsdagbok, i år 2019 nummer 57 i ordningen. 

1969 blev verkligen uppbrottets tid för oss som föddes på fyrtiotalet. Realexamen, studentexamen, lumpen och studier. Jag muckade från Kiruna i april och började på lärarhögskolan i Luleå i augusti samma år. Eftersom jag fortfarande var skriven i Jämtland företogs de flesta resorna dit, framför allt när det gällde ledighet från lumpen, fisket, vildmarkslivet och vännerna. För femtio år sedan alternerade jag en del mellan byar i Jämtland som Äspnäs (hembyn tre mil väster om Strömsund efter Ströms Vattudal), Strömsund och gränsnära Valsjöbyn.  Generellt fiskade vi mest efter rödingen (röra) under pimpelfiskeperioden, där framför allt gränsbyn Valsjöbyn låg bra till. Generellt sett en sportfiskares paradis, sommar som vinter. Under och efter jul var oftast strålande tider för pimpelfisket efter rödingen, framför allt i den gränsdelade sjön Rengen utanför Valsjöbyn. Fiskeperioden per dag var inte särdeles lång den tiden på året. Enligt dagboken fanns vi oftast på isen mellan 10.00 -13.00. Fördelen med ett årstidigt pimpelfiske var att isarna var relativt tunna och därför lättborrade. På den tiden var det skedborr som gällde. Däremot var vi redan tidigare på 60-talet införstådda med maggot på kroken, en krumelur som i Jämtland kallades och kallas fortfarande för åm. Fisken skulle alltid tas till vara om storleken var middagsvänlig. Jag minns hur vi tyckte att färsk röding verkligen var efterlängtad efter julens fetmat. Enklast möjliga som vanligt, kokt röding (rör), kokt potatis (peran), en smörklick och tunnbröd (pickebrö), mjölk från ladugården (fjöse). Mumma!!!

Det finns två perioder av rödingpimpling som kan diskuteras, lite beroende på var i landet vi bor. I Jämtland absolut jul- och januaripimplingen, efter leken på tunnare isar. Senare på året kommer ”folkpimplingen”, det vill säga när solen värmer igen, då man kan ligga på isarna och sola, gotta sig och idka familjeliv, skala apelsiner och drick termoschoklad. Mysigt så det förslår, bruna i ansiktet, men fisket oftast sämre än i exempelvis januari. Nackdelen då det kortare ljuset. Pimplade på Rostujávri (Råstojaure) i 19 vårar på raken, mellan 1975-1993. Januarifisket absolut inte att tänka på. Maj var bästa tiden på den trakten.                                                              gunnar@westrin.se  

 

Något om januari-februari 1969;

Rickard Nixon ny president i USA efter Lyndon B Johnson.

”Hulån” vann tremilen på SM skidor.

Sovjetunionen skickade upp två skepp med folk, lyckad dockning.

 

Bilden; En klassisk pimpelbild från takterna av Tärnaby. 60-tal. Minns själv hur jag lade renskinnet på ryggen när vinden var väl så ihållande. Foto; Ove Andersson.

Ekologiska funderingar

Råneå Människan styr över det mesta, till och med över biologiska självklarheter.

Så länge som ekonomin går före ekologin har naturen ingen chans.

Redan tidigt i mitt liv började jag förstå att naturen/biologin och ekologin var viktiga byggstenar för alla organismer, men lätta att skada och negativt påverka. Under de år vi debatterade en utbyggnad av våra kvarvarande outbyggda älvar, där Råneälven blev den verkliga slagpåsen, kände jag direkt att ”så länge som ekonomin går före ekologin har naturen ingen chans”.  Den meningen halkade ur mig i en talarstol i Råneå aula i mitten på 80-talet, då Råneälven verkligen låg pyrt till.

Tyvärr är att innebörden i den meningen fortfarande har full aktualitet, med råge. Frågan som kvarstår är hur länge mänskligheten kan urholka klotet innan det är för sent för ”reparationer”. Vi är ju trots allt en del av helheten/ekologin och har inte mandat att sitta på den där höga piedestalen och bestämma vilka organismer som ska leva och vilka vi inte behöver. I vår tid har vi redan paketerat många organismer i fack, som ”onödiga” och ”viktiga”, dvs betydelsefulla för människans fortsatta verksamheter/föda.

Om vi tittar till de debatter som gracerar och har förekommit, känns laxen vara gynnad före många andra arter av fisk. Vem bryr sig om en stensimpa? Torsk- och ålbestånden trodde vi var hur stora som helst? Nu ser vi katastrofen. Girigheten blev till slut ekonomiskt bortfall.

Skogsbolagen orerar över hur älgen äter upp tallplantorna. Vi måste skjuta mer älg, ekonomi före ekologi. Härom året sköts det bort en massa vinterälgar kring Överkalix. Gjort i en handvändning. Skogsbolagen äger! Ekonomi före ekologi! Tog man reda på varifrån älgarna kom? Var det vandringsälgar från Sarek? Hur som helst, de kom inte hem igen, det blev tomt i den ekologiska nischen de kom från. Den tanken har jag aldrig sett vara redovisad.  Ekonomi före ekologi.

Generellt anser jag att vi har svårt att tänka i större enheter/helheter. Allt behövs för att allt ska fungera, en självklarhet som alla gånger inte längre funkar som önskvärt vore. Balansgången är svår. Ska vi spränga bort ännu ett berg för att ge jobb i tjugo år? Men sen då? Vem gräver igen gropen och ser till att kontaminerat grundvatten inte hamnar i nationalälven Kalixälven? Många frågor, få svar.

Avslutningsvis; Genom alla åren på debattgolvet har jag anat att politiker alla gånger inte lyssnar på vad forskare har att säga. Ett praktexempel är decimeringen av vår östersjötorsk. Även här har ekonomin gått före ekologin. Nu vet vi hur det gick. 

 

-Gunnar Westrin -   

 

BILD; Älgen har oturen att tycka om tallplantor.   gunnar@westrin.se

Pier och gäddan

Råneå En mästare på gäddfisket.

Den 24 januari startar jag upp årets månatliga krönikor med ett möte med Pier Rynbäck från Råneå, en fiskeintresserad kille som är sällsynt skicklig på det vi idag kallar predatorfisket, det vill säga ett fiske på i första hand gädda, abborre och gös, dvs rovfiskar som vi felaktigt har kallat gruppen.  Predatorfisket har blivit det nya stora begreppet inom både nationellt och internationell sportfiske. Pier är en som verkligen har tagit sig an den delen av fisket med den äran. Pier föddes och växte delvis upp i Puoltikasvaara i närheten av Kaitumälven och det var pappan som lockade med honom och bröderna på fisket. Efter det att familjen flyttat till Råneå blev Råneälven det självklara vattendraget för brödraskaran.  Pier började i min klass på mellanstadiet och resten kan väl sägas vara historia. Kuriosa är i alla fall att alla tre bröderna har fått gäddor i Råneälven mitt i byn på över 12 kilo.  Paradiset var funnet. Då träffs vi den 24 januari, mitt i vintern men nära till fiskedrömmarna.

BILD; Pier är en erkänd mästare på att fånga stora gäddor.                  Gunnar Westrin

gunnar@westrin.se  

info@prfoto.se  

www.prfoto.se

Reklam

Råneå REKLAM!

Årets (2019) reklam i brevlådan var något lättare/mindre än 2018. Årets ”skörd” under den sista månaden innan jul, dvs 24/11-24/12 var nästan exakt 3,5 kilo. Statisk visar att vi är ungefär 5 miljoner hushåll i landet.  Hur många brevlådor vi har kan vara mer osäkert. Om vi enkelt räknar på detta blir minimisumman ca 17,5 miljoner kilo!? En statistik man kan bolla med hur mycket som helst. Hur många träd skulle den siffran motsvara, även om en hel del av papperet har tagits från återvinningen?  Samtidigt måste man lägga till förtjänsterna, ex för de som bär ut reklamen, som privatpersoner, Post Nord mf? Reklammakarna tjänar sina pengar och naturligtvis handeln. Intressant skulle vara att veta hur reklamen läsas och hur mycket hushållen tjänar. Har en känsla av att den största förtjänsten ligger hos producenterna och inte hos konsumenterna?  Liksom själva grundidén. Reklam på papper i brevlådor eller reklam på webben?  

Avslutningsvis; Reklamhögen den sista månaden 2019 har minskat något med åren, från rekord upp mot fem kilo till årets 3,5 kilo. Antingen har reklamen avmattats via brevlådan eller så har delen på webben ökat?  Om så skulle vara fallet kan man tänka sig att den äldre generationen läser reklam från lådan och att den yngre tar in budskapet på webben, ngt generaliserande? funderar en lekman.

gunnar@westrin.se             Gunnar Westrin.

BILD; Årets skörd (24/11-24/12- 2019).        

Sjuka fiskar

Råneå Sjuka fiskar.

Läser om flera sjuka fiskar i våra vatten och att även öring och sik har drabbats. Jag blir inte alls förvånad, bara ledsen och förbannad. Vi kan inte längre köra rejset med att det är normala cykler, framför allt inte när ”sjukan” också sprider sig över arterna. Flera forskare, bland annat kemiprofessorn Lennart Balk, har visat att det är b-vitaminet Tiamin som fattas, allvarligt eftersom ämnet styr det viktigaste funktionerna i kropparna, inte enbart hos fiskar utan även hos däggdjur och människor. Har en känsla av att forskare inte alltid tas på fullaste allvar. Ett problem som kan uppkomma, och som sinkar framstegen, är att olika forskare inom samma gebit och problematik, alltid måste kämpa och fajtas om den personliga åsikten, även mot andra forskare, vilket försenar framstegen. Nu måste staten öppna pengapåsen och se till att forskarna får gå hela linan ut. Vi kräver svaret; Varför minskar Tiaminet?! 

Sommaren 2015 var inget undantag. Polaren och jag var sedvanligt uppe på Sandåslandet norr om Kiruna och fiskade ibland annat i kvoterade favoritån Tavvaätno (Davvaeatnu). Under den veckan fick vi 5-7 harrar som var anfrätta med stora ”mögelfläckar” på kroppen, stora som gammeldags femöringar. Vi hittade också en död gädda på stranden som var översållad med samma epidemi. Detta har jag påtalat. Då ska ni veta att detta var första gången som jag såg eländet på Sandåslandet, efter mer än 40 år på trakten. Även 2017 hittade jag några smittade fiskar och en död harr med samma åkomma efter stranden.

Under året 2015 fick jag också flera påringningar om döda harrar efter Lainioälven, samma system som Tavvaätno. Även så vinglande fiskar som var nära döden rapporterades? För första gången sedan jag kom till detta fantastiska vildmarksland, dvs under lumpen 1968, för att därefter vara där kontinuerligt sedan 1971, gick laxen hela resan upp till början på Tavvaätno. Detta skedde också 2015. Den mest häpnadsväckande påringningen var en observation i greningen Kaitumälven/Kalixälven, där flera ruttnande laxar blev ”kalasmat” åt bland annat skrakar. Skräcken var att runt de surnande fiskarna, och i räjongerna i närheten, flöt det också ett antal döda skrakar och skrakungar?!

BILDEN; Smittad harr.     gunnar@westrin.se             Gunnar Westrin.       

Harrkyssen

Råneå Anekdot för januari 2020.

Jag har genom åren haft ett särskilt årstema på bloggen här på NSD, förutom alla nyhetsinslagen och personliga kommentarer.  Det år som nu nalkas blir inget undantag. Vissa år har jag haft månadens fiskeprofil, olika flugmönster och senast har det handlat om året 1969. Nu hade jag tänkt mig att bjussa på en anekdot i den första bloggen varje månad. Anekdot kan betyda en kort historia, gärna med lite humor. Det har ju onekligen hänt ett och annat genom alla åren…och naturligtvis är allt sant. 

HARRKYSSEN.

Jag kommer inte längre ihåg varför några fiskekompisar och jag började med fasonen att kyssa den krokade harren på huvudet innan den släpptes tillbaka. Någon form av kärleksförklaring var det säkert. Nåja, nu var det enbart harren som fick sig en puss utan även andra arter, som både öringar och rödingar.

Minns Ni att för länge sedan hade vi Café Luleå på TV. Dåtiders jobbade den kände naturfilmaren Göran Emerius på Sveriges Television i Luleå, en enorm tillgång för företaget. En dag fick han i uppgift att åka till Tornedalen för ett möte med mig. Café Luleå ville ha en liten filmsnutt om harrfisket i en speciell jokk och jag skulle sköta spöet. Det fick bli min gamla favorit Isojoki mellan byarna Ylinenjärvi och Soukolojärvi.  Dagen var vacker, ljudteknikerna fixade ljudet och Göran trimmande kameravinkeln. Kameran rullade på, allt medan Westrin svingade ut flugan över det lilla bäckselet. Här kan inflikas att det alltid är svårt att få en fisk till hugg, framför allt när man står framför en kamera. Jag vet av erfarenhet efter en del filmer i genren.

Den här gången gick det i alla fall relativt snabbt undan och när den första harren sopade på kändes jobbet redan vara gjort. Försiktig krokade jag av fisken och kysste den som vanligt på huvudet. Då gick plötsligt alla propparna;

-Va fan gör du! Skrek Göran och stannade snabbt kameran. Ska du bita ihjäl den?! Tumultet lade sig så småningom och nya statuter anslogs.

- Gör inte det där igen, mumlade Göran med visst eftertryck. Ta en ny harr, kroka av den som vanligt folk gör och släpp den sedan. Thats it! Enkelt som en plätt.

Så enkelt var det nu inte och jag minns fortfarande hur jag fick slita för nästa fisk. Det tog minst en timme och kallsvetten lackade nog inte bara hos mig.

Några år senare gjorde SH-Vision med fd SvT-filmaren Stefan Holm i spetsen en film för TV2 som hette  ”Från fjäll till kust - en flugfiskeresa i Norrbottens län”. Vi var tre om den filmen, Stefan filmade, salig Mats Hagberg redigerade och jag fungerade bland annat som speaker och textförfattare. Filmen visades på TV2 den 27/6 och 31/12 1994.

Aftonbladet jämförde oss med ”Grabbarna på Fagerhult”, populärt TV-program i början på 90-talet (Jan Guillou, Leif GW Persson och Pär Lorentzon). I texten klargjordes också att det var ovanligt korkat att kyssa fiskar och att en engelsk studie hade visat att man kunde få i sig en dödlig bakterie. Ridå!

 

gunnar@westrin.se             Gunnar Westrin

  

BILDEN;  Norrlandsvarianten av grabbarna på Fagerhult; Stefan Holm, salig Mats Hagberg och Gunnar Westrin under inspelning  av ”Från fjäll till kust” 1992.  

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

BLOGGAR