Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Februari 1969

Råneå. Året 1969.

Några axplock från året 1969, för femtio år sedan, med anledning av att NSD i år fyller 100 år. Mitt sätt att fira jubilaren med åtminstone den halva tidsresan. Notiser tagna från dagbok 7 för året 1969. Skriver fortfarande årsdagbok, i år 2019 nummer 57 i ordningen. 

1969 blev verkligen uppbrottets tid för oss som föddes på fyrtiotalet. Realexamen, studentexamen, lumpen och studier. Jag muckade från Kiruna i april och började på lärarhögskolan i Luleå i augusti samma år. Eftersom jag fortfarande var skriven i Jämtland företogs de flesta resorna dit, framför allt när det gällde ledighet från lumpen, fisket, vildmarkslivet och vännerna. För femtio år sedan alternerade jag en del mellan byar i Jämtland som Äspnäs (hembyn tre mil väster om Strömsund efter Ströms Vattudal), Strömsund och gränsnära Valsjöbyn.  Generellt fiskade vi mest efter rödingen (röra) under pimpelfiskeperioden, där framför allt gränsbyn Valsjöbyn låg bra till. Generellt sett en sportfiskares paradis, sommar som vinter. Under och efter jul var oftast strålande tider för pimpelfisket efter rödingen, framför allt i den gränsdelade sjön Rengen utanför Valsjöbyn. Fiskeperioden per dag var inte särdeles lång den tiden på året. Enligt dagboken fanns vi oftast på isen mellan 10.00 -13.00. Fördelen med ett årstidigt pimpelfiske var att isarna var relativt tunna och därför lättborrade. På den tiden var det skedborr som gällde. Däremot var vi redan tidigare på 60-talet införstådda med maggot på kroken, en krumelur som i Jämtland kallades och kallas fortfarande för åm. Fisken skulle alltid tas till vara om storleken var middagsvänlig. Jag minns hur vi tyckte att färsk röding verkligen var efterlängtad efter julens fetmat. Enklast möjliga som vanligt, kokt röding (rör), kokt potatis (peran), en smörklick och tunnbröd (pickebrö), mjölk från ladugården (fjöse). Mumma!!!

Det finns två perioder av rödingpimpling som kan diskuteras, lite beroende på var i landet vi bor. I Jämtland absolut jul- och januaripimplingen, efter leken på tunnare isar. Senare på året kommer ”folkpimplingen”, det vill säga när solen värmer igen, då man kan ligga på isarna och sola, gotta sig och idka familjeliv, skala apelsiner och drick termoschoklad. Mysigt så det förslår, bruna i ansiktet, men fisket oftast sämre än i exempelvis januari. Nackdelen då det kortare ljuset. Pimplade på Rostujávri (Råstojaure) i 19 vårar på raken, mellan 1975-1993. Januarifisket absolut inte att tänka på. Maj var bästa tiden på den trakten.                                                              gunnar@westrin.se  

 

Något om januari-februari 1969;

Rickard Nixon ny president i USA efter Lyndon B Johnson.

”Hulån” vann tremilen på SM skidor.

Sovjetunionen skickade upp två skepp med folk, lyckad dockning.

 

Bilden; En klassisk pimpelbild från takterna av Tärnaby. 60-tal. Minns själv hur jag lade renskinnet på ryggen när vinden var väl så ihållande. Foto; Ove Andersson.

Björnen Elsa

Råneå Björnen Elsa förändrade mitt liv.

Min senaste krönika i NSD, onsdagen den 14 mars handlade om björnen Elsa i Alaska. Jag är tacksam för alla glada tillrop och positiva inställningar till den texten, som ni läsare har gett mig. Jo, det var ett äventyr (1980) som till stora delar förändrade min inställning till både björnar och alla andra djur. För att ta en liknelse; När jag var tonåring och fiskade som en besatt i min Bäverån i norra Jämtland kom stora stormen. Många tallar rasade till marken och förödelsen blev omtumlande. Träden rasade och rotvältorna gapade illavarslande mot mig. Jag berättade detta för morfar och tyckte synd om tallarna, som liksom hade ”tappat fötterna”. Då sa den vise mannen; En sak ska du ha klart för dig och det är att tallar är också människor”.  Jag har med andra ord fått en helt annan inre respekt för djuren och för alla växterna, insekterna…allt liv.

Efter mötet med Elsa flög vi tillbaka till Lake Iliamna i de centrala delarna av södra Alaska.  Dagen efter träffade jag min indiankompis. Han berättade att deras tro, och även eskimåernas, var att där ute någonstans i vildmarkerna finns en björnkyrkogård, ungefär som vi pratar om elefantkyrkogårdar. Skillnaden var att en björnkyrkogård oftast var en klippskreva eller en djupare grotta. Dit gick Elsa samma höst som vi åkte hem igen. Hur visste då människorna det. Jo, de har oftast stenkoll på björnarna och Elsa var speciell. Ingen har sett henne sedan dess. Tungt!

                                                                                       Gunnar Westrin   gunnar@westrin.se    

Månadens fluga mars.

Mars Månadens fluga (mars)

Henrikssons Sedge - en fluga för Råneälven.

Under mina första år i Råneå gjorde jag en hel del undersökningar av vilka insekter som fanns i Råneälvens strömmar mitt i Råneå. Egentligen var det inte så särskilt olikt det som finns i fjällströmmarna, som bäcksländor, dagsländor och nymfer, nattsländor och puppor, mygg och knott. Det som intresserade mig mest den tiden var hur nattsländorna såg ut, vilka färger som var vanligast förekommande och under vilken tid på dygnet de kläcktes.

På sjuttiotalet ansåg vi att de bästa flugorna för harren var just nattsländorna, stora fina insekter som var fin bukfyllnad för fisken. Idag har vi blivit mer entomologiska (insektskunniga) och förstår att harren är något av en allätare, oavsett om det gäller insekter, larver, maskar och till och med småfisk. Hur som helst, nattsländorna är viktiga och bör förekomma som imitationer i alla flugfiskares askar. Därför vill jag här presentera en alla tiders nattsländeimitation, en gång i tiden kreerad av min kompis Peter Henriksson från Råneå.

 

Henrikssons Sedge.

Peter Henriksson.

Krok;           En något långskaftad krok i storlekarna 10-12.

Bindtråd;     Svart bildsilke.

Kropp;         Dubbat haröra i lite olika färger. Gärna brunt och grått. Går bra även med annat kort hår.

Vinge;           En tillklippt bit av vit eller grönt polycelon eller annat cellslutet och väl flytande material. Vingen skall formas till den typiska hustakssilhuetten från en nattslända. Se bilden.

Hackel;         Brunt tupphackel. Viktigt är att man klipper ner hacklet något på över och undersidan, allt för att flugan skall landa så rätt som möjligt.

Huvud;         Inget gängse huvud uppbundet med bildsilket utan lätt uppbundet med samma dubbingmaterial som på kroppen.

Tips;             Vingen syns bra om det har en ljus färg. Vingen bär också upp flugan som på så sätt flyter bra.

                      gunnar@westrin.se

Bibblan i KIruna

Råneå En afton i Kiruna.

Måndagen den 26 februari hade jag en föreläsning på bibblan i Kiruna (Kiruna stadsbibliotek). Lika trevligt som alltid och dessutom var det knökat med folk, många som jag också känner eller kände igen. Just den här tiden på året verkar det finnas ett sug på den typen av föreläsningar, den här gången ”Mitt liv som flugfiskare”. Hann inte se så mycket av staden i förvandling, men hann i alla fall med att kika lite på nya stadshuset? Varför en runt hus, kan man undra.

Roligt var att personalen på biblioteket hade gjort en fönsterskyltning om arrangemanget, klätt ut en skyltdocka typ tomte till flugfiskare och till och med satt på honom en randig luva, av typen som jag använder. Makalöst var att en av tjejerna som jobbar på bibblan hade stickat luvan, rätt för tillfället.

Innan jag skulle sparka igång märkte jag att byxorna höll på att kasa ner på benen. Jag hade glömt bältet hemma. Då kom en kille vid namn Kenneth fram till mig och drog av sig sitt bälte. En räddare i nöden kan sägas. Två timmar och en kvart senare var jag klar med alla mina ord och bilder. Då kom Kenneth fram för att hämta bältet, trodde jag. Så var det inte. Jag fick bältet av honom. Helt otroligt. Så kul vi hade den kvällen.

Jag vill tacka personalen för arrangemanget, som var mycket trevligt. 

gunnar@westrin.se

i Lidmans trakt.

Råneå En föreläsning att minnas.

Jag har genom alla åren haft mer än 600 föreläsningar i Sverige och i Norge. Rekordet är 39 föreläsningar under ett år. Över lag kan sägas att det har varit otroligt trevliga resor, med spänning, möte med nya människor, men också krångel med transporter, felkörningar, busväder. Intressant är att jag har antecknat ner de flesta av föreläsningarna, hur mkt folk som har kommit och vilken föreläsning jag har haft. Nu senast, torsdagen den 15 februari var jag i Edsbyn i Hälsingland.

Allt eftersom åren har gått har det också blivit allt fler åskådare och under exempelvis året 2011 hade jag ett medelsnitt på 98 personer/föredrag. Med tanke på att jag började redan i början på sjuttiotalet så kan jag säga att rekordet är fortfarande Västerås 1997 med nästan femhundra personer i gamla danspalatset Rotundan, numera rivet. Minst var ett möte där två personer kom?! Intressant är också att av de 607 antecknade föreläsningarna har 310 varit i Norrbottens län. 

Nu senast i Edsbyn var det speciellt eftersom byn var författaren och legenden Hans Lidmans hemort. Där finns en rotad känsla för ett författarskap som bygger på natur, fiske och nostalgi, en perfekt plats för mig.

Många gånger blir det resorna något speciellt. Den här gången blev det flyget från Kallax till Stockholm, för att snabbt byta till ett annat plan som tog mig till Sundsvall, en stad jag nyss flög över? Där mötte mig min goa fiskekompis Brolle, som inte enbart är en idog fiskare utan också en inbiten jägare. 1981 sköt han Europas största älg med en krona av kalibern en udda 30-taggare. Jag övernattade hos honom i Ilsbo i norra Hälsingland och dagen efter skjutsade han mig till Edsbyn.

Föreläsningen var på Hotell Edsbyn och förste roddare var Anders ”Bulan” Persson, en framstående musiker och fiskevårdare. Plats fanns för 90 personer. Det kom 120. Det är under sådana omständigheter det är som trevligast att ha en föreläsning. Vi började 19.00. och inte förrn 22.30 satte jag punkt. Den natten blev det en sen macka hos Brolle och Gullan. Tack alla som gjorde resan till Hälsingland till en oförglömlig händelse. 

 

Bild; Brolles rekordhorn från 1981.           gunnar@westrin.se

Störst är bäst

Råneå Har storleken med fiskelycka att göra?

När jag ögnar igenom dagens fisketidningar slår det mig att utsidesbilden oftast visar en glad fiskare med en stor fisk, och då menar jag en riktigt stor fisk.

Naturligtvis är det roligt när man får en stor fisk, men fångsten i sig behöver verkligen inte indikera den sanna fiskelyckan. För mig är fiskelycka något helt annat, exempelvis vackra trakter, outbyggda älvar och intakta skogar. Gärna några fiskar men det är heller inte riktigt nödvändigt.

För ett femtontal år sedan skickade jag in en riktigt snygg bild på en tjej som hade fått en vacker och stor gädda på fluga i Råneälven. Det var hennes första gädda tagen på fluga, en fisk på nio kilo. Efter några dagar fick jag meddelande från tidningen att den inte funkade? När jag frågade varför kom svaret som ett knockoutslag.

-Det funkar inte med en tjej på utsidan, hur stor fisken än är, blev svaret. Gör vi det säljer vi mindre med lösnummer i kioskerna runt om i landet. Jag blev lindrigt sagt chockad av svaret och kände mig både förbannad men också ytterst besviken.

Jag gav mig inte men väntade i tio år tills redaktionen var delvis utbytt. Då minsann sattes bilden in på stört och kontentan blev en alla tiders kioskvältare.

Min mission om det rätta fisket har alltså inte alls slagit igenom, framför allt inte gällande utsidesbilder i fisketidningarna. Fortfarande hänger storfiskarna med, alltjämt med samma anledning som förr. Tidningarna säljer tydligen helt enkelt bättre under sådana förhållanden.

Konstigt tycker jag.   

 

                                                                 -Gunnar Westrin- gunnar@westrin.se       

 

Bilden; Naturligtvis glömmer vi aldrig en storfisk, men storleken är inte den enda rätta lyckan.

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

BLOGGAR

/**/