Ibland har jag ingen lust alls att uttrycka mig. Då vill jag undvika all form av skrivande. Allt som kan sägas har väl ändå redan sagts, allt som kan tyckas har väl redan tyckts.

Det var några dagar sedan sist jag satt vid datorn och ett lager av kattsandsdamm har hunnit fastna på skärmen. Draperiet jag hängt mellan de källarrum där jag har mitt skrivbord och katterna sin toa hjälper inte fullt ut.

Men nu är det årsmötessäsong och Stallklubbens verksamhetsberättelse måste fram. Den ständige sekreteraren vet att det kan vara ganska intressant att gå igenom ett gånget år, men vissa saker vill jag alls inte tänka på. Som dödsfall i organisationen. För fjärde året i rad. Tre hästar har lämnat sina uppdrag, och så var det ordföranden, tillika min pappa.

Nåväl, jag börjar med att nämna torkan i somras, tacksamhet mot dem som upplät nytt bete, och att vi lyckades få tag på hö som skulle räcka resten av året. Hur små barn andaktsfullt för första gången satte sig på hästryggen. Vår pubafton med Wild Cats. Bra grejer. Dock måste jag även redogöra för att bingon vi under så många år varit med och anordnat numera är nedlagd. Det slutade bära sig och det blev svårt att få ihop arrangörer. Folk har inte tid. Folk håller på att bli för gamla. Det finns inte nog med folk.

Själv känner jag mig vilsen, håller på att dras med i något annat än det nedärvda ideella. Arbete för egen vinnings skull. Bibliotekarie i grannkommunen blev jag, med ett pendlingsavstånd på tjugo mil om dagen. Jag leker med tanken på att släppa allt annat, allt som tjorvar.

För några år sedan skrev jag en krönika om den folkligt förankrade landsbygdskulturen, och nämnde Lansjärvs idéspruta Tord, han som for som ett skott mellan sina evenemang. Nu har Tord flyttat. Det går alltså att slå sig fri, trots att det kan göra ont.

Att eldsjälar slocknar i stark motvind är inte konstigt. Den ideella föreningsmänniskan är en utdöende art. Besvärliga individer som med sina arrangemang gör misslyckade försök att riva upp en från tv-soffan. När man sen åker för att köpa chips förfäras man över samhällets tomma gator, och undrar; varför gör ingen något? Jag vet, för jag är likadan.

En kommun i kamp för överlevnad måste se värdet och viljan hos de egna. Ge eldsjälarna nytt bränsle, för utan eldsjälar finns ingen framtid.

I slutet av en verksamhetsberättelse är tillförsikt är ett bra ord. Det lovar liksom lagom mycket. Jag skriver därför som pappa brukade: ”Med tillförsikt ser vi fram emot ett nytt verksamhetsår.”