Det är med blandade känslor som jag lämnar ”Kåldolmar och kalsipper”, ursprungligen uppförd av Nationalteatern – proggrörelsens pansarkryssare som med en grå ton ofta propagerade vänsteridéer. Dock med en tilltalande skitighet i musikaliteten. Rörig, tight och levande rock'n'roll.

Nu när sanningen är i öppen dager, när vänstern tvingas titta bakåt och se spökena av alla miljoner lik som avrättades under alla vänsterregimer: Pol Pot, Stalin, Mao ... och så vidare, så finns inte mycket kvar att bevara av de där gamla ideologierna, hur goda de än var tänkta från början. Revolter leder till synes alltid till någon form av totalitarism och stor förödelse, i stort som smått. Så det känns som om Norrbottensteatern dammar av ett gammalt monster, en förstenad best som man aningslöst försöker skaka liv i.

För ”Kåldolmar och kalsipper” är ju i sig ett manifest med den unga flickan Ylle som rymmer hemifrån och skapar sig en fantasivärld där överheten är skulden till allt ont, där de elaka kungarna från Västerlandet lever flott på de fattigas bekostnad.

Artikelbild

| "Mest road är jag av Jonas Hellman Driessens roll som Gubben i lådan", skriver Pelle Lindblom.

Hursomhaver så förstår ni att jag återupplever denna skapelse med visst inre motstånd. Ska barnen åter fostras i den här andan? Som om vi inte hade nog av polarisering, tillspetsade narrativ med förtryckt och förtryckare. Kampen om offerrollen går het.

Så drar skådespelet igång. Och jag gläds!

Det mest välspelade jag sett på länge i Luleås Norra hamn. Musiken sitter som en smäck, nästan för välspelad ställt mot Nationalteaterns halvt ostämda guror. Ekvilibrism och kvalité. Så även i skådespel, regi, kostym och scenografi. Enkla, kreativa och intelligenta lösningar på allt. Varenda söm. Vartenda dammkorn. En total samspelthet. Så vackert!

Mest road är jag av Jonas Hellman Driessens roll som Gubben i lådan, eller rättare sagt sitter han i en stor korg mest hela föreställningen, men lyckas ändå spela ut med både kropp och själ.

Maja Runeberg fångar in publiken med en naturlig lätthet. Martin Sundboms förmåga att seriöst ta sig an tokstollar är alltid beundransvärd. Allvaret skapar komiken hos den bugande och underdånige tjänaren. Det har sina fördelar med ett underifrånperspektiv!

Sen flyter allting på i fulländning.

Ska man säga något försonande om innehållet är det just flykten från gråheten, in i glädje och fantasi som spelas fram. Inte bara flickan har rymt från sin mamma. Det finns en mamma som har rymt från sitt barn också, en Sjörövarjenny av Karin Paulin. I den osande teflonpannan; kåldolmar och kalsipper.

Men så kommer de här kvasikommunistiska tablåerna in och gör det hela tidsenligt på sämsta tänkbara sätt. Uppmaning till diffus aktivism. Gå hem och gör uppror ... ja, mot vad?

Där hade jag önskat att det funnits åtminstone en liten konstnärlighetens avstånd. Nu känns det som om Norrbottensteatern snarare söker vindflöjelns riktning. Spikrakt.

Bäst tror jag den här högkvalitativa föreställningen fungerar på den äldre publiken som har relation till tidsandan. Härlig nostalgitripp.

För att passa barn lika bra borde showen kortats. Bra med vuxet sällskap också, då jag såg en och annan krypa upp i mammas knä när spöket gjorde entré.