Utanför klassrummet skymtar älvens stilla rörelser i den skira försommargrönskan. Därinne sitter tonårsflickor och pojkar i bänkrader, två och två, sida vid sida. Framme vid katedern står en lärare och försöker fånga deras uppmärksamhet.

En plats är tom, någon saknas. Plötsligt knackar det på dörren. Rektorn sticker in huvudet. Bakom henne skymtar två poliser. De vill tala med Alexander, kan han komma med en stund?

– Tystnad! Tagning.

Artikelbild

| Väljer sina ämnen. Som regissör har Beata Gårdeler (mitten) dagligen hundratals val att göra. Här handlar det om att välja rätt kläder, något som Lotta Högberg hjälper till med under överinseende av inspelningsledaren Susanne Falck.

Det är trångt om saligheten under en filminspelning. I korridoren utanför tränger delar av filmteamet ihop sig kring monitorn som visar vad kameran riktas mot där inne i klassrummet. Ser hur den registrerar tumultet som uppstår. Hur polaren Isak börjar skrika på läraren, kalla henne namn. Allt på en omisskännlig norrbottnisk dialekt.

– Tack!

Det är andra långfilmen i ordningen för regissören Beata Gårdeler. 2009 debuterade hon med I skuggan av värmen, en stark och mycket välgjord berättelse om heroinisten Eva (Malin Crépin) och hennes förhållande till bland annat pojkvännen och polisen Erik (Joel Kinnaman), byggd på en roman av Lotta Thell.

På plats i Harads arbetar hon sedan några veckor tillbaka med ännu ett svårt ämne i filmen Flocken. Den här gången handlar det om ett samhälle som förändras i grunden när fjortonåriga Jennifer berättar att hon blivit våldtagen av klasskamraten Alexander. Ryktet sprider sig som en löpeld, allt fler blir övertygade om att Jennifer ljuger. Hetsjakten drar i gång, idyllen rämnar.

Artikelbild

| Mycket väntan. Att spela in film innebär en hel del väntan mellan tagningarna. Regissören och filmarbetaren Anette Winblad (till höger) har provfilmat över 400 norrbottensungdomar inför inspelningarna och tar hand om statister och skådespelare på plats.

Man tänker bland annat Bjästa, men Beata Gårdeler protesterar mot förenklingen.

– Flocken handlar om något som händer överallt, inte bara i Sverige och inte bara i små samhällen. Jag har skrivit tillsammans med dramatikern Emma Broström och vårt manus handlar om en händelse som utlöser en massa rädslor i ett samhälle, som sätter fingret på betydelsen av sociala hierarkier och där det enda som verkar ha betydelse är att man håller sig till flocken, säger Beata Gårdeler, som arbetat med film ända sedan hon gick ut regilinjen på Kalix folkhögskola 1993.

Artikelbild

| Viktiga statister. Isabella Jaktland, Enja Långström och Fredrika Norberg har alla lockats till filminspelningen i Harads för att spela klasskamrater till Alexander och Jennifer. ”Roligt att de valde just vår by för filmen”, säger Enja Långström.

I flera år har hon bearbetat med sin idé och drivkraften finns alltid i de historier hon väljer att berätta. I våras vann hon Svt:s och Svenska filminstitutets stora novellfilmspris för Vännerna, som namnet till trots handlar om den yttersta ensamheten i skuggan av döden.

– Jag är ganska envis i mina val och jag tycker om att berätta historier som ger en mer komplex bild av människor. Att undersöka varför folk beter sig som de gör.

Artikelbild

| Trångt om saligheten. Det är många som ska rymmas utanför klassrummet i Harads. Johan Bergström Ek och Jonny Hallman spelar poliser idag. Med ryggen mot kameran syns rektorn Marika, spelad av Inger Asplund, till vardags pedagog i Svenska kyrkan i Luleå.

Till sin hjälp i Harads har hon bland fotografen Gösta Reiland och ett inspelningsteam på ett trettiotal personer samt skådespelare.

Bland drygt 400 ungdomar från hela Norrbotten fann hon huvudrollsinnehavarna Fatime Azemi (Jennifer) och John Risto (Alexander).

Fatime Azemi har ganska nära till inspelningarna i Harads. Hon kommer från Bodträskfors och blev överlycklig när hon såg lappen som bjöd in till provfilmning på sin skola.

– För mig är det här en dröm. Ända sedan jag såg Peter Pan på film har jag längtat efter att bli skådespelare, att få gestalta andra människors liv.

Sin Jennifer beskriver hon som en flicka som inte går till vuxna och berättar i första hand. En sån som står utanför skolans egen värld av hierarkier och som, när hon väljer att berätta vad hon varit med om, gör det lågmält.

– Jennifer är inte jag, hon är en roll jag spelar, en mycket ensam och övergiven människa, säger Fatime Azemi, som verkligen tror på Beata Gårdelers berättelse.

– Vi har fått titta lite på det som spelats in och det ser så otroligt vackert ut, fastän hela historien är så sorglig, hjärtskärande.

Till skillnad från sin motspelare hade John Risto från Långfors inte så många tankar på skådespeleri innan han kom hit. Han följde med en kompis till provfilmningen, ville bara få se hur det går till. Nu gestaltar han en pojke som inte har det så lätt.

– Alexander är tyngd av många saker och har ingen större kontakt med sina föräldrar. Det är en intressant roll att spela, arbetet är väldigt roligt, men också tungt. Inte idag, nu gör vi några lättare scener. Andra är betydligt svårare, jobbigare, säger John Risto som fortfarande efter flera veckors arbete säger sig befinna sig lite i chock.

– Jag är överväldigad, det är inte alla som får vara med om att spela in en film. Det är ett arbete som man måste ta väldigt seriöst, jag försöker sätta mig in i hur Alexander ska reagera och tittar också på hur de professionella skådespelarna arbetar. Till hösten ska jag gå bygg på gymnasiet och dessutom fortsätta brottas med BK Snar, jag kom fyra i min klass i Ungdoms-SM.