När norskan Vigdis Hjorth tar sig an ”Hedda Gabler” skildrar hon en självupptagen, förfärlig man som inte ser något utanför sitt ego. En överklasspojke som en dag får sin bekväma vardag krossad när hans far, skeppsredaren, hastigt går bort och bara efterlämnar skulder.

Han drömmer sig tillbaka till de bekymmerslösa åren och förhållandet med konstnären Tale. Hon lyfte honom till något mera spännande än att bara vara välbeställd redarson.

I romanens inledning har han kommit hem från bröllopsresan med bensinmacksägardottern Elsa. De ska bo i det lilla hus som svärfar låtit bygga åt dem, en undantagsstuga med utsikten att i framtiden få överta den intilliggande, stora svärföräldragården.

Artikelbild

| Klas Östergren.

Henrik tycker synd om sig själv. Elsa har ju inget djup, tycker allt är fantastiskt med det liv som väntar. Hon är gravid och Henrik klarar inte av hennes växande mage. Klumpiga rörelser och en doft av sur mjölk. För första gången i livet tänker han att nu behöver han en hora.

Någon hora blir det inte, inte ens ett ligg med Tale, som blivit en etablerad konstnär och har köpt redarvillan, hans barndomshem. Tale ska lyfta honom ur det småborgerliga fängelset. Det har Henrik bestämt.

Det som ger intrycket av en pånyttfödd kärlek visar sig snart vara en självömkande man som vill att någon annan ska dra av honom den inskränkta småborgerliga tvångströjan. Det handlar inte om kärlek och Henriks handlingar leder till en katastrof för Tale.

Vigdis Hjorth har skrivit en fulländad historia på 138 sidor. Hon vågar lyfta in Ibsen i vår egen tid och ger en så fin personteckning, klär av Henrik, bit för bit. Och så låter hon delar av dramat utspela sig på en bensinstation. Det är stort, lite av målaren Lars Lerin.

Artikelbild

| Merete Pryds Helle.

 

En docka som vaknar

Danskan Merete Pryds Helle har inspireras av ”Ett dockhem”. Därför är titeln också ”Nora”. Hon låter också berättelsen följa Ibsens drama och i samma tid. Men hon gör också sitt eget dockhem, rivstartar med Noras nattliga lek med Regine och Bertha, Hon får uppleva bra sex när de finner hennes ”saftrika blomma”. Då har hon redan träffat studenten Torvald, den blivande maken, men hon får vänta många är innan hon får uppleva något liknande med honom.

Det är kvinnorna som är de starka, männen är ynkliga. Nora älskar Torvald blint och innerligt, men kärleken är obesvarad. Han känner ibland sexuell åtrå, men avskyr hennes gravida mage, klagar över hennes ruttnande tänder och faller i allt djupare missmod.

Nora får veta av en läkare att Torvald behöver komma ut, helst till solen i Italien. Resan betalar Nora genom att sätta sig i skuld och förfalska sin fars namnteckning på borgensförbindelsen. Italien ger verkan, Torvald lyfts ur sina svarta stunder. Nora möter kvinnor som låter henne smaka på friheten.

När de kommer hem avslöjas Noras falska namnteckning, den som Nora gjorde av kärlek. Torvalds vredesutbrott över förfalskningen öppnar hennes ögon, så hon packar väskan och lämnar man, hem och barn. Det upprörde publiken 1879, men knappast nu. Merete Pryds Helle skildrar Ibsens dockhem genom 2010-talets glasögon.

 

Hilde hamnar vilse

Klas Östergren skrev den tjockaste romanen, om Hilde Wangel som finns i Ibsens båda dramer ”Frun från havet” och ”Byggmästare Solness”. Han låter henne dra iväg till Berlin där hon anställs av en man som driver en resebyrå. Denna stabila kvinna drabbas så av oförklarliga psykiska problem. Östergren lägger henne på en psykoanalytikers schäslong och sedan låter han berättelsen flöda om Hildes liv i de båda dramerna genom vittnesmål från schäslongen.

Östergren har svårt att få liv i berättelsen. Det är så oklart vad som skadat henne, varför hon får psykiska problem. Hon förblir ett frågetecken. Så det blir det en ganska tråkig historia av den svenske författare som kanske känner Ibsen bäst.

 

NY BÖCKER

Vigdis Hjorth

Henrik

Översättning: Gun-Britt Sundström

Merete Pryds Helle

Nora

Översättning: Stewe Claeson

Klas Östergren

Hilde

Natur & Kultur