Det är tio år sedan Hank Von Hell besökte Kiruna och de som tar plats på scenen är ett band med ett samspel som heter duga och en pondus som inte går att undgå.

Hank Von Hell har ett uttryck som är unikt på ett sätt som är svårt att placera. I ett försök att förklara så vill jag säga att han har feminina inslag i en gosfarbror med ansiktsmålning. Och när Hank Von Hell, i ett nästan stolt ögonblick, säger att han har brutit ankeln så ger det honom än mer karaktär när han frenetiskt stampar med den silvertejpsinlindade foten. Om inte lika mäktigt som, eller jämförbart med, när Dave Grohl bröt benet och fortsatte sin konsert på Ullevi 2015 - så är det helt klart karaktärsdanande.

När tonerna till "Hurt" av Johnny Cash ljuder ut över Kirunas centrum så finns det en skörhet hos Hank Von Hell som känns, fast jag fortfarande är långt ifrån tårar så lämnas jag inte oberörd. Och när "Bum to Bum" rivs av, kombinerat med att Hank Von Hell uppmanar publiken att "skaka röven mot varandra", så får han den mest skeptiske att headbanga. Det, tillsammans med gitarristen Major Sams målande minspel så är det inte längre bara en spelning utan en show. Tyvärr en show som saknar den publikstyrka som krävs för att det ska räcka hela vägen. Något som befästs när publiken inte lyckas jogga upp Hank Von Hells finallåt "Turistens Klagan" av Cornelis Vreeswijk. Det landar platt och jag är än en gång besviken på kirunaborna denna lördagskväll.

Artikelbild

| Hank von Hell på Kirunafestivalen 2019.

Jag hade hoppats på en större uppslutning på Kirunafestivalen 2019 sista akt men kylan går inte att undgå och det är möjligt att genren är för specifik. Men de som var där var 100%:igt närvarande och det fanns en värme mellan Hank Von Hell och publiken som påminde om att träffa gamla vänner.

Kort och gott: det rockade!