Erik Lundin träder in på scenen och sätter sig hukande på en stol vid kanten av scenen. Han framför de inledande tonerna av låten "Fjärilar i Magen" helt acapella och förväntningarna från min sida är höga. Av allt att dömma så borde Erik Lundin kunna levera en riktigt bra spelning, han är trots allt en av Sveriges bästa berättare.

Fina singeln "Andetag" där Cherries röst får ljuda från en inspelning och han tillägnar låten till alla mammor. Erik Lundin ackompanjeras av ett band som får spelar stora delar av låtarnas produktion och det gör väldigt mycket. Både i "Andetag" där han saknar sin medsyster men även i hans samlade verk där tyngden i gitarrslingor och harmonierna väcker liv i musiken, och det märks extra tydligt i "det ba blev så"

Med smarta texter och finurliga vinklar på betrakelser från verkligheten har han lyckats fånga många, såväl redan inbitna hiphopfans som de nyfrälsta. Och det är inte för inte som han har två Grammisar och en P3 Guld-plakett på sitt cv för Erik Lundin är en av Sveriges främsta textförfattare. Och det blir tydligt när han presenterar sin reportuar. Till exempel i låten ”Nu dom frågar" så rappar han "Fällt så många tårar att kanalerna fick värk utav det. I mina ögon bor det märken av det" och jag älskar varje rad. Det finns så mycket svärta i hans musik som får komma fram genom hans lyrik och när han rappar felfritt genom hela spelningen så får varje ord en mening. Därför känns det tråkigt att se att konserten inte riktigt lyfter. Det är något som inte riktigt stämmer. För Erik Lundin gör allt i sin makt för att få det att lyfta.

Artikelbild

Han visar hur publiken ska veva händerna från sida till sida till "Suedi" och nog får han med sig publiken men ingenting är gratis och hade inte den hängivna raden längst fram banad vägen med tydliga viftrörelser så hade nog resten stått still. Det är tråkigt för Erik Lundin gör en riktigt bra spelning. Den känns genomtänkt med mellansnack om utanförskap och våld, som sedan glider över till låtar på samma tema. Kanske är det så att det är energinivån i låtarna som gör att konserten inte riktigt lyfter förrän på slutet. För det är när han gör låtarna från första EP:n "Suedi" som publiken visar sig från sin bästa sida och såväl allsången som energinivån höjs. Och det blir tydligt att det är stor skillnad mellan hans nya, mer lyrikbudna låtar från senaste albumet "Zebrapojken", och hans tidigare släpp.

För när publiken får skriksjunga med till "Annie Lööf" och "Suedi" så är det riktigt bra. Han har ett otroligt fint samspel med publiken och återkommer gång på gång till att de betyder allt. När han sedan avslutar spelningen med ett brandtal om att ta hand om sig själv med låten ”Jag räcker" så står det klart att Erik Lundin fortsätter att vara en av de bästa berättarna vi har och det spelar ingen roll att publiken sviker.