Kammarmusik är ofta framförd i lite mindre lokaler, i Kulturens hus främst i Konsthallen och Lilla salen. Så det är med spänd förväntan man bänkar sig i stora salen för att avnjuta Franz Schuberts Oktett i F-dur, op.166. Han skrev det nästan timslånga, sexsatsiga verket 1824.

Besättningen är klarinett, fagott, horn, två violiner, viola, cello och kontrabas. Kvällens ensemble består dels av stämledare från Norrbottens kammarorkester, dels av utvalda gästmusiker som enligt hemsidan skall vara ”några av landets mest exklusiva musiker.” I tider där man försöker nå ut med klassisk musik till flera och nya grupper känns denna formulering ytterst löjeväckande. Vill verkligen Norrbottensmusikens oktett framställa sig som exklusiva musiker på den kulturella parnassen som blickar ut över andra oexklusiva musiker? Har inte myten om det kulturella geniet motbevistas än hos Norrbottensmusiken?

Oavsett exklusiviteten i de åtta musiker som intar scenen är de i alla fall åtta mycket spelskickliga instrumentalister. Det kan ingen ta ifrån dem. De spelar så det står härliga till. Att verket skrevs på beställning av en klarinettist hörs tydligt hos Robert Ekhs underbara spel.

Hur fungerar då stora salen för musik i det lite mindre formatet? Att lite av intimiteten från mindre lokaler försvinner går inte att förneka.

Men när fullblodsproffs som dessa ger allt från första till sista tonen är det en oemotståndlig oktett som omfamnar dig. Tack för den bamsekramen.