Karl Daniel Törnkvist började inom vården som mycket ung, knappt 20 år gammal, men var också innan dess bekant med våra vårdinrättningars korridorer och väntrum, deras tystnad och hostningar och doften av handsprit.

– Jag mötte den sortens miljöer tidigt. Min mamma har alltid jobbat inom vården, och som barn var jag ofta på sjukhus. Vårdmiljöer är speciella och starka platser för mig, säger han.

Hans debut "Himlen" består av fyra delar, varav den första och längsta, "Pladdret", är ett slags körverk från samhällets slutstationer, där kantstötta undersköterskor med svårläkta självsprickor gör sitt bästa för att inte förtvivla, och där demensens dimma lägger sig över livets skymning.

Artikelbild

| I "Himlen" finns direkta citat av ikoniska proletärförfattare som Ivar Lo-Johansson och Moa Martinson. "Att de har letat sig in i materialet är inget konstigt, men det är inga författare som jag har brottats extra mycket med", säger Karl Daniel Törnkvist.

Allt som allt blev det tio år inom vården, innan Karl Daniel Törnkvist sadlade om.

– Jobbet påverkade mig mycket från första stund, det kräver att du är lyhörd, att du är öppen men samtidigt stängd. Det är så otroligt mycket som pågår på en sådan plats, vilket föder en stor mängd olika tankar och känslor. Jag har många gånger känt en stor förtvivlan, men jag har också känt mig väldigt road, säger han.

"Pladdret" är en mångröstad, nästan vild dikt, med omkvädet "Vården kommer" som ständig upprepning.

– Jag gillar det dubbeltydiga, att det finns något hjälpande och varmt men samtidigt hotfullt i den meningen.

Artikelbild

| Karl Daniel Törnkvist är aktuell med debuten "Himlen", en klassmedveten diktsamling som ställer frågan om huruvida arbetarklassen kommer till himlen.

Karl Daniel Törnkvist snubblade över poesin redan i tidiga tonåren, han både läste och skrev dikter. Men plötsligt övergav han den fria versen och fick dille på att allt skulle vara korrekt. Det dröjde innan han började bryta raderna igen, till följd av en livskris.

– Jag blev arbetslös, bland annat. Det utlöste något hos mig, plötsligt fanns ett tomrum. Jag behövde något att gripa tag i, det fanns ett starkt behov av att förstå vissa saker. Jag behövde återuppfinna skrivandet, och inte minst språket, säger han.

Språk bortom språket, eller språk som ljud och lösryckta fraser, eller till och med det språklösa, är något återkommande i "Himlen". Det som är så nära, som en älskad mormor, men som ändå är långt bort, eftersom språket fattas.

– Mina morföräldrar kom till Sverige från Finland på 1960-talet, de lärde sig aldrig svenska och jag har aldrig lärt mig finska. De behövde inte göra det, och jag tror heller inte att de ville det.

De kom till Sverige för industrijobb i Nybybruk, de slog sig ner i närliggande Torshälla, norr om Eskilstuna, där Karl Daniel Törnkvist växte upp och bodde innan flytten gick till Stockholm, för att senare gå till Göteborg och slutligen Malmö.

– Mamma talade förstås finska, men jag var ofta med mormor och morfar på egen hand. Vi förstod varandra ändå, fast vi inte delade språk.

Som barn reste Karl Daniel Törnkvist varje år till Finland, där det fortfarande finns en stuga i släktens ägo, och andra delen i boken har titeln "Skogarna i mellersta Finland".

– Nu har jag inte varit där på tio år, tyvärr. Det är lite komplicerat. Sist jag var där – det var som om ingenting hade hänt. Det är en viktig plats för mig, både som faktisk plats och som idé.

Man skulle kunna kalla Karl Daniel Törnkvist för en ny arbetardiktare, men det vore förhastat. "Himlen" är en bok som är svår att nagla fast, inte minst eftersom språket aldrig låter sig fixeras. Här finns en öm och naken ton och direkta citat av ikoniska proletärförfattare som Moa Martinson och Ivar Lo-Johansson, men också passager med högstämd lyrik och anspelningar på det finska verseposet "Kalevala".

– Jag är på inga sätt likgiltig inför vilka röster jag tänker att det är som kommer till tals, och det är sant att jag inte kommer från en akademisk bakgrund, men jag vill inte få någon stämpel på mig, säger han.

"Himlen" är något av en sorgesång, dels över "finska städtanter" med trasiga leder, men också över livet som sådant. Tredje delen har titeln "Kommer arbetarklassen till himlen?" och den fjärde är döpt efter den sorgsna valsen "Metsäkukkia" (Skogsblommor), kanske mest känd i Olavi Virtas version.

– Jag är medveten om att man formas av sin bakgrund, och jag kan känna en stor förtvivlan inför sakernas tillstånd, men för mig handlar det jag skriver först och främst om livskänsla.