Det har nu gått ett par dagar sedan det svenska damlandslaget i fotboll kammade hem sin mycket oväntade men extremt välförtjänta bronsmedalj. Laget har hyllats på plats av statsminister Stefan Löfven (S) och av en rekordstor folkmassa på Götaplatsen i Göteborg.

På den här sidan är det naturligt att vi fokuserar på det politiska, men för det första ska det här svenska landslaget hyllas för sin sportsliga prestation. Jag och många andra trodde att tiden när Sverige kunde spela jämnt med eller till och med slå Tyskland i ett världsmästerskap i fotboll var förbi för längesedan.

De är värda alla hyllningar de får, och frågar ni mig så borde de få Bragdguldet också. Men som varje dam-VM har det också varit en turnering präglad av politiska ställningstaganden och kontroverser. Det har funnits ögonblick av inspirerade protester och ställningstaganden – men efteråt är det framför allt annat diskussionerna om löneskillnaderna mellan dam- och herrfotbollen som dröjer sig kvar.

Artikelbild

| SEGER. En vinst mot Tyskland kan få ett brons att kännas som en guldmedalj.

Det är inte så konstigt – skillnaden är nämligen absurd. I dam-VM i Frankrike delar lagen på 270 miljoner kronor – i förra årets VM i Ryssland var prissumman tio gånger så hög, över tre miljarder kronor.

Det är en fråga som spelarna själva är bra på att ta upp, det är en fråga som fick publiken att under VM-finalen bua ut det internationella fotbollförbundets manliga toppar och det är en fråga som svenska politiker har engagerat sig i. Statsminister Stefan Löfven i en intervju med Sportbladet: ”Jag har tagit upp det med representanter från Svenska fotbollförbundet och med representanter från FIFA och UEFA, de måste skärpa sig.”

Det är fint att statsministern lyfter frågan, och det är fint att han inte är ensam om den. Det är en skriande orättvisa vi talar om – men låt oss tala klarspråk på den här punkten, och säga att det inte räcker till. De låga ersättningarna är nämligen ingen slump eller något FIFA-bossarna har satt av ren elakhet och på pin kiv. De är en del av ett system.

De pengar som finns i herrfotbollen är med alla mått mätt bisarra. De visar en marknadsekonomi på steroider, som tappat all kontakt med verkligheten. Miljardövergångar, skattefusk, rovdrift på ungdomar och skuldberg: Att ha den industrin som referenspunkt är att skjuta sig själv i foten – lönegapet är bara ett symtom på en långt mer omfattande sjukdomsproblematik.

Det är lätt att angripa gapet i ersättningar mellan herrar och damer – men varje sådant angrepp är lönlöst om man inte också är beredd att angripa det system som har satt lönerna. Det är kul att slåss för en vinnare, men det är viktigare att ifrågasätta de strukturer som genomsyrar en hel idrottsrörelse.

På sätt och vis är det talande – för att inte säga skärande – att det som krävs för att löneskillnader mellan män och kvinnors lönesättning ska hamna i rubrikerna är att det handlar om de bästa i världens största sport. Det är inte så konstigt – det är skönt att identifiera sig med en leende och segerrusig vinnare. Men vem tar den betydligt svårare kampen för dem som slås ut långt innan de når toppen, för dem som är långt ifrån rampljuset eller saknar både likvärdig lön och medalj runt halsen?

Det är inte två kamper som utesluter varandra. Det är en och samma kamp. Men den som bara tar den av dem blir delaktig i att skapa en falsk dikotomi och en falsk balans. Det är den lätta vägen att gå – men den bekräftar bara ett system som säger att den som redan vinner alltid förtjänar mer.