HELGKRÖNIKA Det är 100 år sedan Adolf Hitler gick med i en liten organisation som hette Tyska Arbetarpartiet. Resten är historia.

Det finns något som brukar kallas för ”kontrafaktisk historieskrivning” som säger ungefär så här, att tänk om inte organisationens ordförande hade tyckt sig se en politisk talang i Adolf, utan slängt ut honom? Hade vi sluppit andra världskrigets alla fasor?

Eller ännu mer långsökt, om Hitlers pappa inte bytt bort sitt efternamn Schicklgruber, hade Adolf verkligen kunnat gå så långt då?

Just diktatorerna är ofta använda i populär kontrafaktisk historieskrivning, eftersom deras framfart varit så avgörande.

Exempelvis, vad hade hänt som Vladimir Lenin drunknat när han gick ner sig på isen utanför den finska kusten, på väg att smyga sig in i Ryssland?

Det hade förvisso ändå fortsatt vara politisk orolighet i Ryssland. Men förloppet hade blivit ett helt annat. De flesta historiker är överens om att Lenins beslutsamhet var avgörande för att det blev som det blev.

Och det finns faktiskt de som hävdar att Lenins glödande hat mot tsarismen och den ryska makteliten kom sig av dels att ha fick stryk av en präst när han var barn, dels att hans bror blev avrättad för sina politiska aktiviteter.

När det gäller svensk politik har vi mycket dystra händelser där det kontrafaktiska resonemanget brukar användas.

Vad hade hänt om Olof Palme inte blivit mördad? Hur hade det politiska förloppet sett ut? Var han på väg att avgå, och vem hade då tagit över?

Kjell-Olof Feldt eller Sten Andersson? Och om han hade stannat kvar?

Det finns en mytologi inom arbetarrörelsen som hävdar att efter mordet på Palme så kom socialdemokratins förnyare att ta över, vänsterlinjen övergavs och partiet blev ”nyliberalt”.

Men detta stämmer inte. Efter valförlusten 1979 inledde socialdemokratin, under Palmes medvetna ledning, en försiktig provning av sitt politiska program. Det som sedan bommade ut i slutet på 80-talet, och mycket av det som hände senare med skattereform och trimning av offentlig sektor, hade grundlagts mycket tidigare, på initiativ av bland annat Palme.

Dock har denna myt bitit sig fast på grund av det trauma som mordet innebar, för att inte tala om det pinsamma efterspelet, där mördaren gick fri, trots tydliga indikationer på vem det var som sköt.

Frågan är vilka kontrafaktiska resonemang som vi kan föra om dagens politiska läge?

Just nu är det ett förfärligt gnäll inom svensk arbetarrörelse över att regeringen inte genomför det socialdemokratiska partiprogrammet till punkt och pricka.

Gnällmånsarna vågar däremot inte ställa den mycket rimliga kontrafaktiska frågan: Vad händer om Löfven lämnar över till Ulf Kristersson att styra riket? Det är inte ett helt orimligt scenario att ställa upp.

Det är värt att grunna över. För den som vågar.

Det kan bli en konstruktiv verklighetsförankrad fantasiövning, istället för ett ideologiskt önsketänkande frikopplat från hur världen faktiskt ser ut.