Här möts döden, alkemi och svart vatten

Liv och död, alternativa verkligheter och andra världar. Tre konstnärer med skilda uttryck har vernissage i Konsthallen i Luleå på lördagen.

Den äldsta teckningen är från 1982 och har titeln "Bubblor". "Naturen har påverkat mig jättemycket. Den får tala genom mig, det har jag sagt."

Den äldsta teckningen är från 1982 och har titeln "Bubblor". "Naturen har påverkat mig jättemycket. Den får tala genom mig, det har jag sagt."

Foto: Petra Älvstrand / Frilans

Kultur2019-11-15 18:30

De konstnärliga uttrycken varierar, men de gemensamma beröringspunkterna är många.

Marja Leena Sillanpää kom från Finland till Sverige som liten, men hon har alltid känt den finska identiteten. Hennes utställning ”So holy hidden” går i vitt.

– Jag jobbar i regel antingen i svart eller vitt. Dels för att färger krånglar till det, dels för att i det avskalade blir innehållet tydligare. Det svarta är mer mörkret och tyngden i döden, det vita är mer andligt och luftigt.

Döden, eller det som existerar men inte syns, är återkommande i hennes konst.

– Det började tidigt. Min pappa dog när jag var elva-tolv år, min mamma när jag gick på Konsthögskolan i Stockholm. Då tog mitt konstnärliga arbete en annan vändning.

Marja Leena Sillanpää kom från Finland till Sverige när hon var endast ett halvår, men har alltid känt den finska identiteten. I och med sin mammas död upptäckte hon att hon har ett annat förhållningssätt till döden. När hon grät hela tiden hade omgivningen svårt att förhålla sig till det:

– Här tar man sorgen bra när man inte visar den så mycket. Och man beklagar sorgen, det gör man inte i Finland. 

Hon ser inte arbetet som ett slags terapi, snarare som en gåva till svenska folket att se döden på ett annat sätt:

– Mitt förhållningssätt till döden är att se det som en möjlighet att de döda existerar fast vi inte ser dem. Vi är ganska många på jorden som lever, men ännu fler runt omkring som är döda. Det inger någon form av tröst för mig. 

Den röda tråden i ”So holy hidden” är lakan. Använda, gamla gulnade och trasiga. Hängande och vikta.

– Det handlar om liv. För att kunna prata om döden måste vi prata om livet. Vi föds i sängen, sover halva livet mellan lakan, älskar, ligger sjuka, svettas, och till slut dör vi – oftast i sängen. Lakanen är ett enkelt sätt att förstå det vi har gemensamt.

Vägen till konsten gick genom skrivandet. Hon kommer från en invandrad arbetarfamilj, som så många andra på 1960-talet, utan konstreferenser. Däremot med den finske Nobelpristagaren Frans Eemil Sillanpää i generna:

– Trots att släktskapet är så långväga att det knappt gills så har det varit en stolthet i familjen. Så det litterära har jag fått med mig hemifrån.

Hon beskriver sin verklista på utställningen som ett verk i sig. 

– Alla kanske inte går igång på gamla lakan, kanske till och med blir provocerade. Då kan texterna antingen störa en ännu mer, eller så kan man uppleva att man får något, en liten guidning.

Per Svenssons konstnärskap är ett alkemiskt laboratorium. I ”Alkemi – det allseende ögat” finns bland annat ett Bagdadbatteri, en trämodell av etern, eller kvintessensen, och hundratals teckningar som pratar med varandra. Mitt på golvet står ”Cosmic shelter”, en alternativ boplats som är byggd som en kolatom, en form som återkommer genom hela utställningen.

– Det är den mest stabila formen som finns i naturen. Och kol och vatten är ju livet. Frågan ”hur kommer det sig att liv blir till?” är kanske det jag jobbar med innerst.

Hans intresserade för alkemin väcktes tidigt.

–  Förhållandet mellan grundämnena som också finns i kroppen, och i världen, formar oss. När naturkrafterna är i gång märker vi hur små vi är. Vi tror att vi styr världen men det gör vi inte, det gör naturen. 

Han bestämde sig redan när han gick i skolan för att det var konst han skulle jobba med:

– Det är ett väldigt fint rum där man kan känna sig fri i tanken, själen växer och man tillåter sig saker. Samhället kanske vill styra en att göra det och det, jag var väl inte riktigt med på det.

Utställningen består av hans samlade verk, där den äldsta teckningen är från 1982. 

– Min arbetsmetod är att jag gör något spontant, sen lägger jag undan det och går tillbaka. Så jag går i spiraler i mitt konstnärskap. Jag tror inte heller att tiden är rak, den roterar. Det kan man se på universum också. Jag vågar inte säga att vi har missförstått det mesta, men jag tror att man måste börja söka på andra håll för att förstå själva livet, och lära av dem som lever nära naturen.

Per Svensson började Konsthögskolan som nittonåring. Nu, efter 30 år som konstnär, ser han sitt konstnärskap blomma.

– Jag har sysslat med samma arbetsmetod hela vägen, då funkar verken jag gjorde 1982 med dem jag gör nu. Jag ger inte upp på min egen resa.

– Där ute finns för alla en möjlighet att skapa sitt eget alkemiska labb, folk har en önskan om att växa inuti. Jag vill inspirera också den yngre generationen att vara kreativa, arbeta tillsammans och dela med sig av hemligheter istället för att hålla det för sig själva. 

Luleå kommuns ateljéstipendiat Josefin Tingvall visar sin produktion ”Svart vatten”:

– Namnet svart vatten betyder för mig materiell osäkerhet, en förändring som vi vet kommer men inte exakt hur det kommer att se ut. I skapandet av de olika verken syns spår av olika krafter som förändrar, demonstrationer som pågått i Luleå under året, om skolnedläggningar och uppmuntran i slutet av Smedjegatan att tuta för klimatet. Årstiders förändring, hur alla lager med vinterkläder och all is och snöns försvinnande gör både dig själv och din omgivning till en ny terräng.

En teknik som hon ständigt återvänder till är växtfärgning.

– Nedbruten till sina basala beståndsdelar innebär det att låta olika material mötas och lämna spår. Spår av granruskorna som slog mig mot benen på vårpromenaden, av mössorna jag hittade på Smedjegatan, av mina utrensade vinterkläder. I verken ”Svart vatten” och ”Nio cirklar” har jag använt mig av järn från Kiruna, träd från Jokkmokk och vatten från Svartöstan i Luleå, vilket istället för att lämna spår handlar om framtiden av Norrbottens naturresurser.

Hon arbetar med teman som miljö, skörhet, förändring och förgänglighet.

– Jag är väldigt inspirerad av hantverk och antropologi och tänker att genom att skapa idag så kan vi förstå vår situation här och nu från nya vinklar, säger Josefin Tingvall. 

Marja-Leena Sillanpää har målat på 1800-talsgravyrer och täckt över alla människor och djur. "Det enda som återstår är arkitekturen och landskapet,"
Marja-Leena Sillanpää har målat på 1800-talsgravyrer och täckt över alla människor och djur. "Det enda som återstår är arkitekturen och landskapet,"
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!