Luleå kommun funderar på om man kan fortsätta sitt Kinasamarbete, med Kina-betalda Konfuciusinstitut och ”vänorts”-utbyte med storstaden Xi’an i västra Kina.

Kan det verkligen vara en svår avvägning, när Kina fortsätter att förödmjuka Sverige, genom att kidnappa och fängsla en av våra medborgare, bokförläggaren Gui Minhai? Han har redan genomlidit mer än tre och ett halvt år i rättslös fångenskap.

Vad för slags ”vänner” är detta?

Artikelbild

Uighuriska fångar som tvingas sjunga en kinesisk partisång, innan de får mat. Utsmugglad bild. Från filmen ”Jag ville bara dö.” Radio Free Asia, Sept. 26, 2018

Och det blir bara värre.

Sedan 2017 bedriver den kinesiska regimen ett folkmord i regionen Xinjiang, i västra Kina, inte långt från Xi’an. Över en miljon oskyldiga människor från etniska minoriteter har spärrats in i straffläger där de tvingas förneka sin etnicitet, kultur, och religion.

Minsta tecken på att man inte lyder, straffas med läger och hjärntvätt. Tusen sinom tusen familjer bryts upp när föräldrarna spärras in, tvångsomhändertas barnen och liksom föräldrarna tvingas de enbart tala kinesiska, inte sina inhemska språk (uighuriska och kazakiska, som talas av över tio miljoner människor i Xinjiang).

Polisstatens övervakning finns överallt, med DNA, ansiktsigenkänning, total insyn i alla telefoner, och så vidare. Ingen kommer undan. Det handlar om en ny, farlig form av high-tech-diktatur, ett kulturmord som kan jämföras vad samerna en gång fick genomlida.

Den kinesiska polisstatens kampanj är ett av det 21:a århundradets grymmaste förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna och är redan föremål för omfattande dokumentation, trots att regimen arbetat hårt på att mörklägga vad den gjort. Regimen har till och med byggt låtsasläger där de försöker lura utvalda utlänningar med fångar som tvingas sjunga och dansa ”If You Are Happy And You Know It.”

Ett kvarstående frågetecken är de hemliga järnvägstransporter – som ofta rullat just genom Luleås ”vänort” Xi’an – med tusentals fångar som flyttas från hemlandet till ett okänt öde i fängelserna i östra Kina.

Man undrar om Luleås vänortssamarbete och Konfuciusinstitut verkligen kan fortsätta efter det. Själva instituten har världen över avslöjats som regimens propagandaverktyg – ofta med hemliga kontrakt som förbjuder kritik mot Kina. Läromedel och utsända lärare ger en förljugen bild av Kina, ofta genom att prata bort kejsardömets erövringskrig och låtsas att Kina ”alltid var fredligt.”

Jag skrev och frågade Luleå om kommunens representanter tar upp Gui Minhais fall med sina kinesiska samarbetspartners. De svarade att det får utrikesdepartementet ta hand om.

Betänk alla de svenskar som höjt rösten för vår fängslade medborgares frihet, under dessa långa år som han torterats (och paraderats med tvångsbekännelser i kinesisk TV). Betänk alla riksdagsledamöter (från samtliga partier), kulturpersonligheter; Sveriges Författarförbund, Svenska Förläggareföreningen, Journalistförbundet, och många andra – om de förblivit tysta, hade regimen kanske redan dödat Gui?

Vår utrikesminister Margot Wallström har understrukit att ”det är bra att fler säger ifrån, att opinionen väcks.” Tystnad är detsamma som medgörlighet.

Och att bedriva officiell ”vänskap” som om ingenting hänt, det är att ge grönt ljus både till det groteska trakasseriet av vår medborgare Gui Minhai och till det exempellösa folkmordet i Xinjiang.

Magnus Fiskesjö före detta kulturattaché vid Sveriges ambassad i Peking, och före detta chef för Östasiatiska museet i Stockholm. Han är idag knuten till Cornell University i USA, där han forskar om etniska minoriteter i Asien.