Två somrar reste skåningen Hans Jonsson 150 mil norrut för att möta och fotografera samer i deras vardag på fjället.

– Jag har alltid varit intresserad av urfolk och har alltid fotograferat människor. Nu fick jag kombinera de två intressena. Jag vill visa samerna, mötet med dem är det viktigaste. Ju längre söderut man kommer i Sverige, desto mindre känner man till om samerna. Hur de har förtryckts genom årtionden, hur de behandlas i dag, hur viktigt det är för dem med miljön, jorden, gamla traditioner, marken och de platser som de haft i århundraden. Det är så fantastiskt att de tog emot mig, att jag fick vara med och ta dessa plåtar.

Till utställningen hör också ett texthäfte där några av personerna på bilderna delar med sig av sina berättelser.

Artikelbild

| ”Stina Jonsson bor i Jokkmokk, är från en renägarfamilj och vill bli renskötare, helikopterförare eller innebandyproffs.”

– Sara, Stina och Håkan har skrivit utifrån sig själva. Utan deras hjälp hade jag aldrig kunnat göra detta. Det är en konstutställning, men deras berättelser ger en dimension till.

Med sig på fjället hade Hans Jonsson all den utrustning som behövs för våtplåtsfotografering, en fototeknik från 1800-talet.

– Hela processen måste vara våt, så jag har mörkrum med mig och fotograferar på glas eller aluminiumplåtar. Jag preparerar plåten, fotograferar och framkallar, och allt måste ske direkt, det får inte torka emellan.

Bilderna ger en speciell och märklig känsla.

Artikelbild

Hans Jonsson.

– Ja, det är svårt att se om det är en gammal eller ny bild. Ser man till exempel ett konstigt tryck på en keps kan man fundera ”hade man det på 1800-talet?”. Det blir en liten krock i hjärnan, man får inte ihop det.

– Det blir också ett väldigt speciellt skimmer över bilderna. Det är originalplåtar som jag ställer ut i Jokkmokk, med mycket silver. Om det är bra ljus så poppar de upp på ett annat sätt än vanliga bilder.

Hans Jonsson har varit fotograf i hela sitt yrkesverksamma liv.

– Jag älskade att stå i mörkrummet. När det digitala kom förändrades allt ganska snabbt. Jag försökte hålla i så länge jag kunde, men när labben försvann var jag tvungen att bli heldigital. Jag saknade någonting.

Av en slump hittade han sidor om våtplåtsfotografi på nätet och bestämde sig för att lära sig mer.

– Det är få, kanske ett tjugotal i Sverige, som håller på med det, men jag övertalade en av dem att hålla en workshop.

Metoden är både tidskrävande och kostsam.

– Jag blandar min egen kemi, beställer från kemifabriker i utlandet och sitter och blandar med gasmask. Ett gram av det, två av det, och en deciliter av det.

– Det är en sådan tillfredsställelse att få arbeta med händerna och göra hela processen. Man vet aldrig om det blir bra. Det händer ofta något i kanterna, det kan fastna en mygga på plåten, som i Sápmi. Processen har ett liv som man inte styr över.

Våtplåtsfotograferandet har gett honom en nytändning.

– Jag är så lycklig, jag kan vara glad fotograf tills jag dör numera. Så kul tycker jag att det är.