Som supporter till ett någorlunda stabilt allsvenskt topplag finns det nästan ingenting jag tycker mindre om än att se mitt lag spela oavgjort.

Om vi vinner är allt frid och fröjd, om vi förlorar kan jag gräva ner mig i självömkan över hur orättvis världen är – men när vi spelar oavgjort är det bara att rycka på axlarna och konstatera att ännu en säsong är på väg att rinna iväg utan att ha blivit som jag drömde att den skulle bli i januari.

 

Det finns någonting genuint otillfredsställande i det oavgjorda resultatets brist på dramaturgi: Ingen svit att hålla vid liv, ingen revansch att utkräva – bara en godkänd men medelmåttig prestation att en smula tröstlöst vandra vidare ifrån.

Med lite god vilja skulle man kunna beskriva valet 2018 och den regeringsförhandling som för nästan exakt ett år sedan resulterade i Januariavtalet som ett oavgjort resultat.

 

Det rödgröna blocket blev störst och Stefan Löfven blev statsminister på nytt – men det skedde till priset av reformer som den lyckligt eller olyckligt insomnade Alliansen i sin krafts dagar hade skuttat av glädje över.

Och på samma sätt som med ett oavgjort resultat i en fotbollsmatch är det svårt att veta hur man ska förhålla sig: Som vän av jämlikhet har man inte mycket att hurra för, men det är också svårt att känna den där riktiga kamp- och revanschviljan som kommer när det egna politiska lägret hamnar i opposition.

 

På engelska motsvaras det svenska uttrycket expeditionsministär – den tillfälliga regering som tar över till exempel efter ett val, men innan regeringsförhandlingarna blivit klara – för ”caretaker government” – och det nuvarande läget ger mig lust att vilja översätta det till svenska: Det vi har just nu är en sorts vaktmästarregering.

Dess uppgift är att hålla lampan tänd i Sverige, låsa byggnaden om natten och låsa upp den när morgonen kommer – men det är knappast vaktmästare Löfvens uppgift att inleda några omfattande renoveringar.

 

Det är en nog så viktig uppgift, och det finns en trygghet i att han och hans regering utför den väl – men som historiskt uppdrag är det förstås rätt otacksamt; han har att tyda, representera och utföra en folkvilja som helt enkelt inte kunde bestämma sig.

För oss som står vid sidlinjen är det svårt att inte redan nu blicka fram emot valet 2022, som en supporter som i mitten av säsongen börjar tänka på nästa år, och undra hur vi ska nå ett tydligt avgjort resultat ens då.