O är en föredömligt kort titel som det visar sig ligga en hel del i.

Onekligen kan O stå för mycket.

Othello, rent initialt. Odjuret, den svarte moren som mördar sin vita hustru i det berömda dramat om livets förödande former. Om förvecklingar, intriger och svartsjuka – allt gestaltat i otaliga uppsättningar på teaterscen och filmduk, mer eller mindre trogna det shakespearianska ursprunget från 1604. Originalet. Om man bortser från att den berömda barden hade lånat intrig och rollnamn från en italiensk novell från 40 år tidigare.

Om Othello har den här litterära debutanten läst analyser, böcker, recensioner och uppsatser och från dem har hon lånat friskt, samt översatt. Omtolkat på egensinnigt sätt och format till en märklig mix av essä och dikt. Originellt och poetiskt utsmyckat.

O är också en hon, eller – på vissa sätt – en hybrid som fått för sig att folk intresserar sig ”för hybridens subversiva potential”. Observant på förhållanden som rör raser, kön, sexualitet och makt.

Orden upprepas och omformas, bland annat i 75 fyrradiga strofer med bara något eller några ord per vers – exempelvis: ”hon är/inte/det/hon är – hon är/bara/det/hon är”.

Okej, då. Och kanske är det inte så bara, men ofta liknar det lössläppta associationer som fritt fått ge sig av på lyriskt lekfulla avstickare från huvudstråket.

Ordföljden blir ibland. Osnyggt upphackad. Okonventionellt, men mest krystat. Och störande för flytet.

Ofta, faktiskt mest hela tiden, är det svårt att följa med och känna sig som delaktigt sällskap. Omöjligt, rent av.

Ordningsam oordning är vad O önskar sig. Oense är vi på den punkten.