Det är ett märkligt litterärt verk som Marit Kapla debuterar med. 814 sidor med röster från en by i Värmland. Osebol heter byn vid Klarälven och inte ens Wikipedia har något att berätta om Osebol. Det har byborna, ett 40-tal, och det sägs att det är alla vuxna som bor kvar i byn.

Det är inga vanliga intervjuer, ingen tidningsprosa. Texterna andas en lågstämd poesi som uttrycker bybornas livsberättelser, känslor och verklighet. Ibland far tankarna till Tomas Tranströmer.

Det är berättelser av gamla bybor och nya bybor. Några har hunnit avlida innan boken gick i tryck. En del av de inflyttade kommer från andra länder. Också Osebol fick uppleva flyktingvågen och Osebolborna vittnar om hur bra det var att nya människor anlände och bröt avfolkningstristessen. Ett avbrott i melankolin. Slalombacken var igenvuxen och bron över Klarälven hade stängts för trafik.

Det här är inte en bok som man sträckläser. Det görs sällan när det handlar om en diktsamling och speciellt inte en diktsamling på 814 sidor. För detta är poesi, en lågstämd vardagspoesi som träffar hjärtat.

Christer Larsson, född 1982, förklarar varför landsbygden och Osebol måste finnas:

En stad funkar inte utan landsbygd.

Du kan ta mat.

Alltifrån potatis till grönsaker till kött.

Det är inte i stan de tillverkar det.

Det är på landsbygden.Där finns Levi Stenberg, född 1947 i Ungern. Han vill inte flytta tillbaka och berättar om något långt ifrån Osebol, om skidturen längs Kungsleden, där han hittar en sameby.

Jag kände att jag var född där

eller hade bott där

för några hundra år sen.

Efter det bestämde jag

ja, jag ska bo här i Sverige

Karin Håkansson, 1926–2017, berättar om språnget från Osebol, när hon är 16-17 år. Hon har fått plats på kusinens gästgiveri i Åtorp.

Hon ringde hem till pappa

då var jag på tur att flytta hemifrån

Pappa tog mig på cykeln till Torsby

och satt mig på tåget.

En som aldrig hade varit ute på nånting.

Ingrid Sarnefors, född 1965, har återvänt från USA och tycker om mystiken.

Att det är hårt här

så grovt

det tycker jag är attraktivt.

Jag vill ha den grovheten.

Jag vill ha rå natur.

Om man är rädd för det

ska man inte vara här

Anna-Karin Larsson, född 1972, tar ner Osebol på jorden:

Jag tror man uppskattar det

om man varit härifrån mer.

Jag kan också se

att det är fint somliga dagar

men annars så ...

För mig är det bara

en jäkla dalgång

ungefär.

Marit Kapla har med ”Osebol” gjort något egenartat och stort. Journalistlyrik som lockar läsaren att återvända till hennes värmlänningar.