NY BOK

Sven Olov Karlsson 

Årsboken 

Artikelbild

Natur & Kultur 

 

I sådana kalendrar förde man förr bok över det som passerade, dag för dag. Mycket är också beskrivningar i "Årsboken", mer rejäla och stadiga än sinnliga och finstilta kanske. Karlsson skapar på det viset en robust och handfast värld, ungefär som byggfolk och politiker före honom byggde samhället och landet, stabilt, svenskt.

Den första novellen handlar om en uteliggare, en gammal kvinna som far illa. Det hela liknar en filmslinga, kornig och svartvit, som körs mycket långsamt. De sidorna hade lika gärna kunnat inleda en roman. Så är det i flera av novellerna. 

Karlsson är arbetarförfattare i den meningen att han gärna avbildar människor i deras dagliga gärning. Vi möter en barnskötare, en elektriker, en flygvärd, en frilansande journalist, en flykting och så vidare. 

De flesta hör hemma i det så kallade prekariatet. Där plågas man av mycket osäkra anställningsförhållanden och utsatthet. Vi får se dem i deras yrkesroller och som utsatta individer. I flera noveller förblir ändå personerna rätt anonyma, tycker jag. Det beror inte på att texterna är för korta men man skulle ibland behöva mer material att arbeta med. 

En berättelse handlar om en idérik, utflippad ung man som producerar falska nyheter, ett nättroll. Den historien blir djärv och kreativ tack vare ett ryckigt och skadat språk som speglar trollets knasiga inre.

En annan text handlar om terrordådet på Drottninggatan. Där får vi följa två som överlevde, deras tankar och reaktioner under och efter övergreppet. Vi uppfattar deras röster men mest hör vi berättarens i en text som liknar en dokumentär, med snygga klipp och högt tempo. Den kluvna formen återkommer i en annan berättelse. 

I titelnovellen sliter Emmy ensam på en gård med 180 kor. Maken dödades av getingar. Det är samlingens längsta text, men den berättelsen kunde med fördel byggts ut till en hel roman. 

"Jag var barn i en bondby", meddelar Karlsson i en ny bok om skrivande. Det känner man verkligen i den här novellen. Författaren är förkrossande sakkunnig och alla kunskaper stoppar han osökt ner i Emmy. Hon blir en levande och stark figur i en viktig berättelse.

Egentligen är alla personer man möter i Karlssons noveller förlorare. Han är uppfinningsrik och mångkunnig men det slutar ändå illa. I den meningen känns berättelserna till slut lite förutsägbara.