GÄSTKRÖNIKA Utöya. Trolhättan. Christchurch. El Paso. Anders Behring Breivik. Anton Lundin Pettersson. Brenton Harrison Tarrant. Patrick Wood Crusius.

Det går att lägga till fler platser, fler händelser och fler namn till denna lista. Platser där hatet och våldet triumferat. Terroristerna som utförde dåden delade världsbild, ideologi, med varandra.

Ideologin de delade var och är ultranationalismen. En vanföreställning om att vita människor i Europa eller med europeiskt ursprung i andra delar av världen håller på att gå under på grund av invandring. Att den liberala demokrati vi lever i inte klarar av “hotet från massinvandringen” och att de av oss som vidmakthåller frihet, demokrati och mänskliga rättigheter är landsförrädare.

För de flesta av oss låter det helt absurt. Men det är en vanföreställning som dödar.

Ultranationalismen är en grundsten till fascismen och är antidemokratisk. Demokrati är inte ett mål utan ett verktyg för att omvandla samhället i en auktoritär riktning.

The New York Times har nyligen kartlagt hur ultranationalistiska rörelser sprider desinformation och propaganda om invandring med hjälp av högerextrema sajter. Hur Sverige används för att spegla deras hatbudskap, hur omfattande detta hatets maskineri är och att rörelsen blivit global.

Ett maskineri med sin tyngdpunkt och finansiering i USA och Ryssland. Stater som sedan 2016 för första gången har ledare som delar ideologisk ståndpunkt; ultranationalismen.

Det senaste årtiondets enorma skattesänkningar och privatiseringar har rivit stora hål i skola, vård och omsorg.

Det driver ökade klassklyftor och drar isär samhället. Klassklyftor som ultranationalisterna utnyttjar till max genom att ställa grupper mot varandra.

Dessa antidemokrater lever på att så splittring, sprida hat och dela upp befolkningen utifrån hudfärg, etnicitet och religion.

I deras världsbild finns bara “vi” och “dem”. Men att ställa medborgare mot varandra löser inte en anorektisk finansiering av välfärden, det sluter inte några klassklyftor.

Lösningen är enkel. Bryt åtstramningspolitiken, återställ finansieringen till välfärden och sök en hållbar samverkan med den liberala mitten. Kompromissa, men utan att lägga oss helt på rygg för deras krav.

Det funkade i kohandeln med Bondeförbundet 1933, det drog undan mattan för dåtidens ultranationalister.

Vi kan göra det igen.