Insändare Självmord är den näst vanligaste dödsorsaken i åldrarna 15-29, enligt Folkhälsomyndigheten. 263 personer dog i trafikolyckor år 2016. Samma år dog 1129 människor i självmord. Det är över fyra gånger fler än de som avlidit i trafikolyckor. Vi har en nollvision när det gäller dödsolyckor i trafiken. När vi inte når den där nollvisionen så satsar vi ännu mer på att bygga säkrare vägar och förbättra vägarna runtom i landet. Var är nollvisionen för de psykiskt sjuka? Vad görs för de hundratals människor som varje år tar sina liv? Vad görs för de människor som planerar att ta sina liv? Vad görs för de människor som behöver vår hjälp akut?

Vi ställer dem på väntelistan och placerar de längst bak i kön. Två års väntetid på att få träffa en terapeut. Om jag bryter benet får jag akut vård. De ger mig smärtstillande och de fixar mitt ben så att jag ska bli hel igen, sedan får jag rehabilitering och diverse andra grejer för att bli helt återställd. Vad görs för de mest akut psykiskt sjuka människorna? När de är så akut sjuka så hänvisas de till psykakuten. Där får de ingen hjälp. Där får de förvaring. Sedan skickas de hem igen när den sjuke inte uppvisar några synliga tecken på sin mentala sjukdom och personal kan ha ”ryggen fri”. Efter många om och men får du en tid på öppenpsykiatrin. Där drar de upp en lapp ur hatten där det står ”bipolär 2”, eller du kanske fick ”adhd” men Anna fick minsann ”bipolär” hon också. De skriver ut en del tunga mediciner, klappar ihop händerna och tänker på hur fint det är att bli sponsrad av läkemedelsföretagen. Sedan får du sköta dig själv. När du hämtat ut tabletterna kommer du hem och trycker i dig hela förpackningen, för det var inte piller du behövde, du behövde någon att prata med. Så du blev en i självmordsstatistiken och psykiatrin ropar ”det är inte vårt fel, vi har inga resurser att hålla koll på alla”. Staten ropar tillbaka ”inte vårt fel heller, det är kommunernas ansvar att fördela resurserna”. Dags att ta ansvar, politiker!