GÄSTKRÖNIKA "Jag trodde Sverige var ett land som skulle skydda tjejer som mig. Jag trodde ni hade lagar och sådant som skulle hjälpa men jag är ju mer kontrollerad nu än vad jag var innan vi kom till Sverige och ingen gör något. Alla bara lyssnar på min pappa och tycker att han tar bra hand om sin familj men skulle de tycka det om de pratade med mig eller min syster också?”

Precis så sa en ung kvinna till mig efter att hon beskrivit sin livssituation som kantades av kontroll, hot och ett orimligt krav på att vara en god kvinna för att inom kort kunna giftas bort med en kusin i hemlandet. Kvinnans rädsla var så påtaglig att den gick att ta på. Den var också fullt förankrad i verkligheten och hon visste exakt vad som skulle ske för hon hade både äldre systrar och kusiner som varit med om samma sak.

Kvinnan hade berättat för olika personer att hon skulle resa till sitt hemland under sommaren utan att beskriva vad som skulle hända där. Reaktionerna hon fick var att man var glad för henne som skulle få återse sina släktingar. Varför hon inte beskrev sin oro kanske ni undrar?

Hennes förklaring var ”för att det är ingen idé, de skulle aldrig förstå. Det insåg jag när de inte frågade något mer”.

En resa till hemlandet kan vara helt oproblematisk men vi får aldrig blunda för att det också kan handla om risker för bortgifte, tvångsäktenskap och könsstympning. Vi får aldrig låta bli att fråga på grund av rädsla för att kränka eller stigmatisera.

Rädslan får inte göra att vi tillåter att en persons liv begränsas. Kvinnan har rätt: vi har lagar och kan skydda, om vi vill och om vi vågar. Och det måste vi. Vi får aldrig sanktionera förtrycket genom att ursäkta det med tradition, kultur eller annat.

De är många som dagligen lever med en oro för sin framtid och en fruktan för sitt liv. De är många som vet att om de gör något som kan uppfattas skada familjens anseende, rykte och heder så kommer de att betala ett högt pris för det. I vissa fall det högsta, sina liv. De är många som delar rädslan för att föras ur Sverige.

Nu stundar sommarlovet och även om det grusar lyckan och längtan inför det så vill jag poängtera att alla inte längtar. Jag vädjar till er alla: möter ni personer i er yrkesroll eller privat som ni känner en oro för, snälla agera.

På så sätt kan vi hjälpas åt att se till att alla barn och unga kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet. Vi får aldrig svika dem.